jag är över dig..

jag såg på det där programmet det blir bättre på tv3, jag lipar direkt.

tjuter för allt som har med känslor, tårar att göra, det berör. men kan

inte sluta grubbla efter alla program ..

är det så att alla som växer upp ser sin uppväxt, barndom som normal?

det är så verkligheten ser ut? tex morgan växte upp med en alkoholiserad

mamma, han tillbringade sina dagar ute på olika torg i göteborg och leka

med pantburkar och fyllegubbar, han såg det som normalt, som verkligheten.

han har aldrig växt upp med en riktig mamma och pappa, en pappa var för

honom någon som stod upp, visade kärlek, alltid fanns där, en trygghet.

jag bodde med mamma och pappa i kanske två år tills det skilde sig, min syster

fick cancer och min lillebror var nyfödd, det bodde på sjukhuset och jag fick bo

hos mormor, pappa?, tjatmoster osv.. sen har jag alltid bott med mamma och johan.

det har alltid varit vi, pappa varannan helg tills svikandet började gång på gång.

för mig har det varit normalt att bara ha mamma, och endast en saknad efter en pappa.

som endast ställde upp när det passade honom, jag fick ta initiativ och han körde på när

det passade för honom.

men vet ni vem det var som låg sömnlös om nätterna, som grubblade över varför det

alltid var jag som ville träffas, varför det jämt var jag som ringde, varför det jämt var jag

som fick bestämma träff? när jag gick i 5:an började tankarna, kontakten kom tillbaka,

men bröts igen i 7:an då ett sms kom " jag har lika mycket rätt som dig att välja att inte

ha dig som dotter". dessa ord ekar fortfarande i mitt huvud, säger man så? vi byggde upp

något nytt ännu en gång, men tillslut tackade du nej till bal, student och började med person

angrepp mot min mamma och avslutade med att vi inte behöver ha någon kontakt då du ska

flytta från sverige. 5 minuter senare har du aldrig använt dessa ord? ..

just nu är du endast ett tomt, oskrivet blad för mig, du är ingenting för mig.

så många gånger du svikit mig gång på gång, alla ord, alla val, du sårar inte

bara mig, utan alla andra. jag har lärt mig, det är inte fel på mig det är fel på dig.
och man sätter fan inte barn till världen om man inte kan ta hand om dem,
om man inte finns där för dem.

jag skäms inte för att skriva det här, för jag står för allt jag tycker och sanningen svider.

jag har år efter år lärt mig att min mur rivs, jag bygger sakta upp tills jag väntar på nästa

storm, jag tänker inte bli sviken igen, jag mår så himla mycket bättre utan dig.