Slår du upp ordet saknad i ett lexikon så står det "vara utan, längta efter". Den som har gjort de lexikonet har då aldrig varit med om att sakna någon. Sakna är när man ständigt känner en klump i magen, när hjärtat inte längre orkar slå. När du inte längre kan koncentrera dig på det du ska. Första gången jag kände saknad på riktigt var när jag var 3 år och min syster dog i cancer. Innan hon dog, och under tiden hon var sjuk så saknade jag ofta min mamma och syster som då näst in till bodde på sjukhuset. Men då visste jag att det skulle komma hem igen. Då behövde jag inte gråta ögonen torra som nu, då fanns det alltid ett hopp, om att en dag till skulle komma. Nu när jag tänker tillbaka och får höra minnen från andra om hur hon var, och se på kort, och dom där små minnena jag själv har kvar så minns jag hennes bruna ögon som såg ut som mina, hennes långa bruna hår som hon tillslut tappade utav medicinen. Hon visste jämt vad hon ville, och alfabetet redan vid två års ålder. Hon var väldigt blyg, hon pratade hellre om en person en med den. Sedan när hon började få medicin mot cancern blev hon klumpig och började snubbla. All den energi sjönk så fort. Tänk att bara sitta där, se hur en människa kämpar för livet, och inte kunna göra något, sjukdomstiden var nog jobbigast för mamma och pappa se ett liv bara försvinna ur kroppen. Vart ska man göra av alla känslorna? Jag vet ialf att alla drömmar, tankar och fantasier om att hon en dag kommer komma tillbaka hit igen aldrig kommer att uppfyllas. Jag kan inte sluta tänka på allt hon har missat här i livet, allt jag skulle vilja visa henne. Men nu i 12 år har jag saknat någon som jag aldrig fick lära känna, någon som inte längre finns. En del av mig som aldrig kommer tillbaka. En syster, en storasyster som saknas här i livet. Som togs bort ifrån det här livet på jorden, en syster, en änglasyster.
Det är sjukt, det är nu snart 16 år sedan hon dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar