ihop krupen i soffan, kudden tätt tätt intill kroppen, kramandes..
en lördagskväll, jag har aldrig känt mig mer ensam, men jag vill
inget hellre än att vara ensam, men endå inte.
allting som hänt och allting som händer, händer utav en anledning,
dessa ord, dessa meningar har jag följt hela mitt liv. det är det som
format mig till den jag är idag.
men vissa saker kan inte sluta gnaga inuti mig, jag kan inte sluta
gråta, vart jag än är svider dessa jävla salta tårar bakom ögonlocken,
sitter och håller imot och till slut orkar jag inte längre.
jag har inte funnit svaret tidigare, men jag har varit en tickande bomb,
små små små saker bildas till en jätte lik bomb, en sten som ligger och
trycker inom mig, till slut säger det bara booom. .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar