Du smyger upp på morgonen, han ligger där och har kurrat in sig i täcket när du stänger dörren så försiktigt så att han inte vaknar av det knarrande trägolvet.
2 mjöl, 2 mjölk, 2 vatten, 50 gram smält smör och 1,5 dl mjölk till. Kankse lite vailjsocker, honung och en nypa salt så var pannkakorna redo för det hjärtformade gjutgärnet. När allt sedan ligger på den utsmyckade brickan med det lilla ljuset i hörnet spelas john legend i högtalarna och han avnjuter sin frukost på sängen. Han tittar på dig med en blick som värmer mer än den finaste julklappen, du vet, han vet, ni är ni, ett ett, ett dem. Ett par. In love.
Du kommer hem och han har fyllt din ipod med världens finaste låtar han har tillochmed gett dig en mapp på datorn där det står ”älskling”. Han ringer dig när han vaknar, när något har hänt eller inte hänt, när han somnar. Du är hans värld, det finaste, mest fantastiska på denna jord.
Sen blir det inga mer låtar, leendet börjar bli en vanesak. Du står där, 2 mjöl, 2 mjölk, smöret smälter och du i takt med det. Du tänker på vad du har på dig, på ditt hår, på dina vinklar i soffan. Du funderar på vad han tänker på, om han tycker om dig som han säger eller om du ska analysera hans handlingar som negativa åsikter eller om han faktiskt bara är, utan tankar.
Kvinnors analyser om det motsatta kan få vem som helst att bli ett vrak. Att fullkomligt gå upp i hans värld och låta allt kretsa kring hans tillfredställelse för att få vad? Kärlek? Är det kärlek? Det lilla leendet?
När log du senast?
Balansen mellan att uppvakta och uppvaktas bör hanteras med stor varsamhet. Jag vet dem som uppvaktade tills stresshormonet blev ett överskottt och responsens förväntningar blev beskvikelser gång på gång. Jag vet också de som tog för givet att pankakorna var magiska, kanske de tillochmed sov räv för att de skulle få sova lite extra när jag stod där i köket dödstrött. När ger du för mycket av dig själv? När blir ditt servande mamma-likt och förväntat? När skulle jag sluta med pannkakorna? När slutade han med musiken och varför? För att han inte behövde göra något för att få i gengäld?
Eller helt enkelt för att han inte ville?
Jag är kär ropar jag i telefonen till min bästa vännina, han är det mest fantastiska jag vet. Vad jag inte visste var att veckan efter skulle jag sitta på ett plan hem igen, hata mig själv och honom än mer. Jag skulle gråta varje morgon, jag skulle bända upp min uppsvullna ögon för att överleva dagen. Jag skulle laga de fucking pannkakorna till mig själv igen. Jag skulle gå hem själv, ha en tom display på telefonen och minnet av honom skulle vara värre än en gnagande ögonfrans på hornhinnan.
Vad jag månaden efter insåg var att jag var inte kär i honom. Det var en strävan på se mig, se mig, älska mig, håll om mig, var med mig. Bli min, typ.
Han hav mig ingenting. Självklart fanns det lilla pannkaksleendet som en klar bild i minnescentrat, och ja fokus låg där. På att få den lilla stunden av lycka där han tyckte jag var fantastisk. Dagarna gick åt till att han skulle fastna med blicken på mig, så som jag tittade på honom.
Men jag var som vem som helst. Ett bihang lika ersättlig som praktikanten från 8:onde klass på mc’Donlads i nordstan. Gott med dam typ, rätt snygg och hon gör magiska pannkakor. Men det finns fler puddingar som kan vispa ihop 2 delar mjölk med mjöl. Så jävla svårt är det inte, men hur mår du av att veta det.
Snart blir du utbytt.
Han vet inte att du vet. Du kanske inte vet, bara tror, men den vetskapen kan göra dig sinnessjuk.
Varför tror du att det finns kvinnor som skriver monologer på iphonen, med desperata frågor om vad som gick fel? Du var fel, han kanske inte var fel, ni var fel, för varandra. Det spelar ingen roll om han var det bästa, han fick inte dig att bli ditt bästa, är det inte så det ska vara?
Jag skulle inte klara av att vara med någon som inte vill vara med mig. Om än, tro att så är fallet. Vetskapen om att han ser mig som en underhållande tillfällig städerska som kan gå ner på huk ibland.
Helvete heller.
Men vad händer dagen då han slutar uppvakta dig? Du tar till alla medel, hoppas att han fattar, gör han inte det, blir det värre. Du tar delar av ditt egna jag för att han ska bli behagad.
Han kan ringa hem dig till sig. Du kan stå där utanför hans port klockan 7 på morgonen efter att han varit ute en kväll. Han har somnat, du ringer, han sover, du går hem. Dumpar du honom?
Nej du bjuder på brunch, han är nog hungrig efter sitt hårda slirande. Du kräks av din osäkra oförmåga att säga dra åt helvete. Du vill ju bara att hans arm ska ligga lite närmre när ni ser på film i soffan. Filmen du avskyr, men har hyrt för att du vet att det är hans favorit. Den är 3 timmar lång, men du ligger kvar. För hans skull, för att du behöver hans famn. Hade han gjort det för dig? Hade du velat att han gjorde det för dig?
För hur intressant är en person som väntar på dig dagarna i ända. Som springer när du ringer. Som släpper allt och säger ja till allt du föreslår.
JAG KVÄVS
Du börjar med orimliga krav för att du vet att det går, du gör en omedveten vändning där du ser att personen suktar efter dig som om du vore mat i somalia. Du låter honom äta ur din hand, för det kittlas lite när tungan möter ditt ytskick.
Mer än så är det inte.
För det finns inget förhållande som fungerar när tungvitaren möter det nyskapade anorexiafallet. Det finns ingen kärlek när uppvaktningen tar slut.
Han vill inte för att han inte är kär. Annars tar man sig tid, skaffar sig kraft, tar på sig en tjockare tröja om det är kallt. Sover en timma mindre, omplanerar, prioriterar och anstränger sig.
Vad hade du väntat dig frågade jag min andra hjärnhalva. Inget svarade den och så tänkte jag, kanske är det såhär det är. Slentrian, i ett förstadie, på gränsen och till total urspårning.
Frustrerad med dina egna tankar sitter du och undrar vad han tänker efter varje tugga. När smakade pannkakorna gott, för dig? Hur mysigt var det när trägolvet knarrade till och han överaskade dig? Eller minns du helt enkelt inte när det hände senast… | 
