är mitt liv trasigare än ditt?

jag är en sådan där tjej som älskar att prata, folk får skavsår i öronen.

jag älskar att skriva, det jag inte får uttryck i rösten får komma på pappret.

det spelar ingen roll om ingen lyssnar ingen läser, det lättar mitt hjärta.

och mitt liv är ingen hemlighet, jag är ingen hemlighet, allt som händer

händer utav en anledning, right? jag tror, jag tror på ödet, fast jag ibland

inte önskar det vore så.

men ibland blir jag så otroligt ledsen över att vissa saker ska hända mig,

min familj, mina nära. men jag önskar ingen annan denna smärta, detta

liv. för det är jag som lever mitt liv och ingen ska behöva leva det. men jag

lever mitt liv med ett leende på läpparna och försöker se de fina i saker

och ting och man får deppa, man får gråta, man får gå ner sig. allt får

vara förjävligt ena dagen för att sedan skratta sig lycklig nästa.

när jag var omkring två år dog min syster i cancer vid fem års ålder.

jag tror att när jag var omkring 11-12 år började jag förstå vad som

hade hänt, vad som saknades vid min sida, vad som skulle ha funnits.

det var tungt så jäkla tungt, varför varför just hon. det kommer alltid

att gå med mig livet ut, men jag tar det på ett bättre sett idag.

jag vet inte hur jag ska uttrycka mig om det här, för jag vet inte vad som

är sanning eller någon annans historia. det jag vet är att jag har en lillasyster,

yasmine som idag bor i Stockholm. jag har inte träffat henne sedan hon var

några år gammal och hon är idag 12 år kanske? jag kan sitta och gråta för

att jag vet så lite, att hon vet så lite. jag skyller inte det här på mig själv eller

någon annan. folk väljer sina egna vägar att andra sen kommer ikläm på

vägen kan jag inte göra något åt idag.

och det här är en känslig punkt, en jävligt känslig punkt för jag mår så dåligt

över det men jag har valt att inte ha någon kontakt med min pappa. och det

var inget jag valde, jag var tvungen för att inte hamna på botten. och det behövs

inte mycket för att någon man avgudat, älskat, byggt upp något nytt något jag tyckte

var fint tillsammans med ska kunna förstöras. det gör ont, fruktansvärt ont men det

kunde gjort ondare. det bröts när det skulle. och jag mår bra

& mitt i allt detta finns en dam som jag älskar, som ALLTID ställer upp som gör allt

för mig. och jag är ledsen att jag inte visar det jämt, att mitt humör min ton kanske

inte alltid är den bästa. men jag älskar dig mamma. min mamma är stark efter så

mycket som hon gått igenom är hon värd de bästa. (vissa stunder har jag avskytt

henne för att hon inte förstår hur dåligt jag mått utav en viss person som ber mig

att gå och ta livet av sig) men så länge jag inte behöver ha något med han och göra

så får hon va med vem hon vill, så länge hon håller mig utanför.

istället för att gå runt och vara irriterad och störa ihjäl sig på folk och vänner gör något

åt det. varför ska du vara vän med någon som ger dig dålig energi? varför ska du slösa

tid på någon du inte får ut något utav? jag har haft vänner som kommit och gått, jag har

valt att vara med vänner jag trivs, mår bra utav att vara med. jag har helldre nära vänner

som förstår sig på mig, som jag förstår mig på istället för en drös med folk jag inte får

grepp om.