jag är just nu i de där stadiet då jag kan börja gråta för vilken liten sak som helst, tårarna ligger bara och väntar på att få rinna ner för min kind. de beror säkert på att jag är en sådan person som måste gråta, förr var de nästan jämt, varje morgon, varje dag, varje kväll. de gick lixom inte att stoppa. nu var de ett bra tag sen ..
förutom förra helgen typ, när jag alex och niclas satt hemma hos niclas farmor&farfar med ann-britt och tomas. dem var lite dragna och sen kom dem in på begravning, och beskrev en begravning, hur vackert dem hade gjort allt och hur dem kände, kistan var av pappkartong och ett skynke över, ingen präst, utan hans tre döttrar läste dikter osv .. jag bara kände hur tårarna pressades fram, och jag kände mig som världens minsta flicka, sen fick alex frågan har du vart på någon begravning någon gång, och sen fortsatte han med hur allt var. jag sprang fort därifrån och in på toan, ställde mig och grät och grät, tills jag fick iväg ett sms till niclas där jag bad honom komma, självklart kom inte bara han utan även alex och hans farmor och lillebror. 'jag vet inte, borde man skämmas för att man gråter?'
men jag hatar orden, hur är de egentligen? vad är de som har hänt? .. jag kan tyvärr inte svara för jag har inte direkt något svar på de hela. för ibland kan jag sitta och prata om speciellt min syster hur mycket som helst, och gå in i minsta detalj utan att ens börja gråta, men ibland räcker de med att man nämner hennes namn.
plus att jag är en jävligt upp och ner vänd människa, mitt humör kan ändras sååå fort. och jag kan bli så arg att jag ställer mig och tjuter, och folk som träffar mig säger jämt, jag skulle aldrig kunna tänka mig dig gråta, erkänn du är en sån som aldrig gråter? JOOO jag gråter jämt, om jag fick. man mår så otroligt bra efteråt, okej ibland inte. men jag är inte direkt den som ställer mig och tjuter framför ett antal personer, nae. och sen den där kramen alla kommer med när man sitter och gråter eller är ledsen, den är obehaglig fast varm, man gråter mer men känner sig behövd..
& på tal om annat, fifan vad jag saknar min syster, jag skulle verkligen göra allt för att få träffa henne en gång till, en endaste gång till. dem där gyllene bruna ögonen som bara lyser. och de där leendet som alla lyckats få med på korten. jag skulle bara vilja få veta, hur hade du vart, hur hade du sett ut, vad skulle du vilja göra.. mamma har många gånger sagt att vi skulle vart så sjukt olika men så otroligt lika endå.
för jag har alltid varit den som umgåtts med äldre, jag har alltid gjort de man inte ska, alltid! jag har alltid sagt emot, jag har alltid varit frågvis, jag har nästan alltid fått min vilja igenom, om inte så ser jag till att gör som jag vill endå! jag har alltid stått på egna ben, klarat mig själv.
(& jag har inte behövt ha min mamma&pappa vid min sida hela livet) nae, jag är inte uppvuxen så som du, jag har inte samma bakgrund som dig, så kom inte och säg att du vet vem jag är och hur jag är. apuuuh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar